Sedan senaste bloggposten i september har det hänt en del. Både bra och dåliga saker. Det bra är att portisflocken (vi räknar oss till den allihop numera) bara blir tightare och tightare. Vi trivs enormt bra tillsammans och Zindy och Nova är de allra bästa hundvänner.
Det som har varit jobbigt är att när Zindy väl var bra igen - hennes provsvar visade att hon reagerat på något och eftersom symtomen klingat av så var det troligen det främmande föremål de plockade upp i form av en blodklump - så hände det en olyckshändelse som kom att ställa till det under en månads tid.
En tisdagmorgon i november månad skulle barnen till skolan som vanligt och Nova låg i hallen för att stämma av allt som hände . Det brukar hon göra men denna olycksaliga morgon låg hon så till att när en av Hampus kompisar hastigt öppnade dörren så åkte svansen ut och sedan stängde kompisen utan att förstå och i flera omgångar. Jag hörde skriket och rusade dit - jag behövde aldrig se utan förstod på känsla vad som hänt och fick upp dörren fullt. Men skadan var skedd och svansen var tilltygad i toppen (ca 4 cm in). Det blödde och vi åkte till Skövde djursjukhus. Där träffade vi en veterinär som plåstrade om och skickade hem. Men Nova blev sämre och sämre. När hon efter några dagar inte rörde sig ur fläcken utan vi fick bära henne ut för att försöka få henne att kissa (där emellan skrek hon rätt ut varje gång hon viftade på svansen) så for vi till Skara för Skövde hade inga tider alls. Skara tog emot henne och sa att de hade mycket att göra och att de skulle höra av sig senare på eftermiddagen. Det gick massor av timmar och vi hörde inget och när vi började ringa för att höra vad de gjort med henne hade de stängt växeln och gått för dagen!!!!!! Jag blev jätteorolig - kände mig arg, ledsen och maktlös. Jag såg Nova ligga bortglömd i någon bur eller i något rum. Vi visste inte ens om det fanns personal kvar på natten! Vi åkte till Skara denna lördag kväll och bankade på varenda ruta tills en personal äntligen kom och öppnade. Han sa att han precis hade tänkt att ringa oss (!) och att de inte hunnit med Nova förrän nu. De hade satt något morfinplåster och röntgat men benet var nog inte av i svansen men den var illa tilltygad och var både inflammerad och infekterad. De ville behålla henne över natten så vi åkte hem igen.
Nästa dag ringde de runt lunch och vi fick åka och hämta Nova. När hon kom in i rummet och såg oss blev hon så glad att hon viftade på svansen och hon skrek i högan sky. Sköterskan sa lite arrogant att hon nog bara sjåpade sig för hon hade inte skrikit så förut. Hon hade legat i buren hela dagen och inte alls gjort såhär. Nova viftade, slog i bordsben och stolsben, blodet rann, jag hade blod på händer och kläder och jag blev ännu mer frustrerad på denna nonchalans vi mötte från personalen i Skara. Jag hade ju sett Nova i flera dygn hemma och hört henne skrika nattetid när hon velat vända sig om i sömnen (vi sov ihop bara hon och jag så att jag skulle kunna hjälpa henne med vatten och rastning för hon klarade inte ens att stå på benen). Jag vet att hon inte är en sjåpig hund utan att hon nu fick så ont eftersom hon slog i om och om igen. (Hon har aldrig skrikit så varken före olyckan eller efter att svansen blev bra igen). Jag lyfte henne, gick ut från det trånga undersökningsrummet och vi åkte hem.
Vi fick beskedet att "vi nog måste operera bort en del av svansen för den kommer nog aldrig att läka men vi tar det när helgen är över för det blir billigare" (!?). De ringde fem dagar senare och Nova var då utan morfinplåster igen och illa däran. "Vi har inga tider" hälsade Skara. "Om en vecka kan vi operera henne." Hon skulle alltså ligga utan smärtlindring en hel vecka till!!! Jag såg något i Novas ögon som jag inte sett förut och vi bestämde oss på stående fot att åka till Jönköping som vi hört så bra om. Tony ringde på fredag morgon till Jönköping (jag var på väg till Tyskland i fyra dagar och den resan kunde inte avbokas) och fick tid samma dag. De undersökte Nova och konstaterade att svansen inte skulle läka och skrev in henne för operation samma dag. Fredag eftermiddag var Tony på väg hem med en nyopererad Nova och 10 nya dagar med tratt låg framför oss. För första gången såg vi hur Nova sakta blev bättre och bättre. När tratten åkte av tog hon stygnen själv i ett ögonblick (inte så bra - men hon har nog studerat in hur de gör under sin tid på sjukhuset för hon gjorde det perfekt) och ytterligare två veckor senare var hon äntligen smärtfri.
Så idag, annandagens middag, ligger hon och snusar i soffhörnet bredvid Zindy och mig. Hon har lyckligt rusat omkring i snön och njuter av livet. Hon har ett ton bomull i öronen och är nästan omöjlig att få in från trädgården men hon har fått tillbaks livslusten igen. Det var den jag såg höll på att försvinna den där gången när jag tittade henne i ögonen. Hon hade nästan gett upp och jag var rädd att hon skulle bli apatisk.
Hon är som vanligt nu, rör sig normalt och leker normalt. En bieffekt av dessa veckor var att hon släppte all valppäls på en gång så hon blev som ett får. Totalt omöjligt att kamma ut så både Zindy och Nova gick till hundfrisören tre dagar före julafton och blev klippta och friserade i flera timmar. De har nu en kofta på ca 3 cm och de är kanonfina!!! Allt hår på huvudet är kvar så de har små rosetter i luggen, en välskött kofta och en hund har portissvans med hårtofs och en har utan. Novas växer ut så sakteliga men det är inget vi tänker på. Och den amputerade biten (4 cm) märker man knappt - och det viktigaste är att hon mår bra! De är trygga och otroligt gosiga. Vi sover gott tillsammans varje natt och umgås så mycket vi bara kan på dagarna. Det har inte blivit mycket träning sista tiden men vi delar stora delar av vardagen! Och vi är oerhört tacksamma för all hjälp och det bemötandet vi fick från personalen i Jönköping.
Puss på er mina älskade tjejer. Ni är BÄST!
